Redaktionens piondrömmar
Få är de som stöter på en pion och går därifrån oberörda. Redaktionen berättar om sina starkaste minnen och möten med pioner. Någons favoritsort, barndomsminne, vårknoppar och hjulande madamer med sammetsmamelucker.
Anna G Tufvesson, redaktionschef
Första gången jag såg en blommande buskpion hade jag ingen aning om vad det var. Det var en jättestor buske i en gammal trädgård ute i skärgården med gigantiska vita blommor. Fullmånen lyste, en koltrast drillade och jag blev helt förhäxad.
Ulrika Palmcrantz, redigerare
Mitt bästa pionminne är från en sommar för ett par år sedan när vi var i vår stuga i Dalarna och det var så där lite regnigt och trist och vi började känna oss rastlösa. Då kom min moster på besök och hade med sig ett stort fång med härliga pioner från sin trädgård. Hon delade upp dem i två stora buketter och de lyste upp stugan på alla sätt och vis. Det doftade ljuvligt och plötsligt gjorde det ingenting att det regnade!
Kia Gustafson, sekretariat
Vi backar 50 år i tiden. Jag var ungefär tio år gammal. Vi hyrde en stuga på Värmdö och där fanns det meter efter meter med härliga bondpioner. De lyste alldeles rött när de var som vackrast.
Aylin Akkoç Ågren, layout
Det bästa minnet för mig var när jag flyttade ett gäng pioner från en rabatt till en annan. Jag var övertygad om att jag hade tagit livet av dem, men så en vacker försommardag kunde jag skymta små röda spjutlika knoppar skjuta upp ur marken. De hade alla klarat min hårda hantering, och från den dagen insåg jag hur tåliga de faktiskt är. Pioner har inte bara utseendet utan även bra överlevaregenskaper!
Viveka Ljungström, chefredaktör
För några år sedan kom jag till Julita gård i Sörmland, en trädgård som alla borde få chans att besöka. I piontid blommar mängder av pioner i rader, nästan som en katalog fast i verkligheten. Inte så spännande. Men där, bland alla sorterna fick jag plötsligt syn på ’Nancy Nora’, den vackraste blomma jag sett i hela mitt liv! En svagt rosa, nästan silverskimrande doftbomb. Jag kan drömma om ’Nancy Nora’ när det är vinter och i flera år har jag försök köpa en till min egen trädgård, men något har alltid kommit i vägen så Nancy är fortfarande bara ett vackert minne.
Henrik Hanell, redigerare
För tio år sedan, i slutet av maj, hälsade jag på min pappa som bor på en ö i Karlskrona skärgård. En granne till honom frågade mig om inte jag som ändå var där så ofta ville ha ett eget ställe. Det visade sig att han menade sitt föräldrahem på grannön. Mamman hade blivit så gammal och skröplig att hon inte kunde bo kvar, och nu tyckte han och syskonen att det var dags att sälja.
En grusgång ledde fram till en stor rabatt med rosablommande polyantharosor, doftande lavendel och vackra tulpaner – och så dessa magnifika pionplantor, de flesta fortfarande i knopp. Men vilka knoppar, så stora och svulstiga! Efter att begrundat pionerna en lång stund gick jag runt husknuten och fick se ett stort blått hav. Ja, då var det liksom kört.
Karina Brozinic, webbredaktör
Blommorna i all ära, men min anekdot är av ett av annat slag. På ett studiebesök i Norrvikens trädgårdar för ett antal år sedan fick jag syn på en pions fröställningar. Då visste jag inte att det var en pion, men gåtan löstes så småningom. Det var som att få en skymt under kjolarna på en glad madame som hjulade och blottade sina mamelucker i sammet och rosa lackskor!
Mer om pioner:
Så flyttar och planterar man pioner – dela rötterna för nya plantor (film)
8 stöd för pioner och perenner
