Schersmin är en klassisk buske, som aldrig förlorat i popularitet!

Schersminen kom till Europa redan under 1500-talet. Idag är doftschersminen så pass vanlig i trädgårdar att man inte alltid lägger märke till den, framför allt inte när blomningen är över. Däremot är en buske i full blom svår att missa och den starka doften känns på långt håll. Blomningen är slösande riklig och många sorter, framför allt av doftschersmin, blir stora och kraftiga.

Schersminer hör till familjen hortensiaväxter. Släktet Philadelphus består av ett sextiotal arter som har en naturlig utbredning i Asien, östra Europa och Nordamerika, men alla odlas inte som trädgårdsväxter. Man känner igen en schersminbuske på att bladen sitter parvis och att bladnerverna löper båglikt ut mot bladets spets. De vita eller gräddvita blommorna sitter i spetsen på sidogrenarna, men antalet blommor i blomställningen varierar med vilken art det är. Hos småblommig schersmin P. Lemoinei-gruppen brukar det vara en till tre blommor i varje blomställning. Doftschersminen har fem till sju medan gordonschersmin P. lewisii och kungsschersmin P. pubescens får sju till elva blommor.

Vid en hastig titt kan alla vita till gräddvita schersminblommor se likadana ut, men blommans storlek, liksom hur öppen den är varierar. Doftschersminen har halvöppna, skålformade blommor, medan småblommig schersmin har så öppna blommor att kronbladen bildar ett kors. Oftast är blomman enkel, men det finns också sorter med fyllda blommor, som

kameliaschersmin 'Snowbelle', zon 5.

De flesta schersminer doftar, men inte alla

De flesta schersminer har en stark och god doft. Om man upplever doftschersminens som påträngande finns kungsschersmin Philadelphus pubescens, zon 3, som trots sitt ståtliga namn har en knappt förnimbar doft – men desto fler blommor. Storblommig schersmin heter P. inodorus var. grandiflorus, zon 3, och med det vetenskapliga namnet (inodorus betyder luktlös) är det lätt att tro att arten är doftlös, men också den har en god doft. En sort som utmärker sig är smultronschersminen P. Lemoinei-gruppen 'Mont Blanc', zon 5, med sin smultronliknande doft av sommar.

Tips: Plocka in många blommande kvistar och sätta i vas, ensamma eller tillsammans med andra växter som blommar tidigt, som rosor och pioner. Blir doften för kraftfull inomhus – ställ vasen på bordet ute i trädgården istället.

Bra läge och användning av schersmin

Schersminer fixar de flesta lägen. Välj helst en plats i sol till halvskugga men de klarar också ett skuggigt läge bra även om blomningen blir sämre. Plantera helst i en näringsrik, väldränerad jord. Lerblandade jordar går också bra.

Plantera schersminer i blandade buskage tillsammans med prydnadsbuskar med en annan blomtid eller ett dekorativt bladverk eller växtsätt. När en schersmin är överblommad blir den ganska anonym och kan behöva sällskap. Ett undantag är guldschersmin P. coronarius 'Aureus', som kan planteras som ett blickfång för att det gyllengröna bladverket ska lysa upp en del av trädgården.

Beskärning av schersmin

Behöver normalt inte beskäras men man kan behöva gallra gamla buskar. Ta då bort några av de äldsta grenarna ända nere vid marken varje vår eller vårvinter för att stimulera busken att bilda nya skott. Detta börjar man med när den är 3 - 4 år. Ta även bort grenar som är skadade eller sticker ut för långt. Plantan behåller då sin naturliga form men ser friskare ut.

Odlingsvärda arter och sorter av schersminer

Doftschersmin Philadelphus coronarius har ett upprätt växtsätt och blir med tiden en reslig buske, 2 - 3 meter hög. Det är den vanligaste schersminen i svenska trädgårdar och har odlats i Norden sedan 1700-talet. Det är också den art som leder doftligan när busken är i full blom i juni. 'Finn' är en vanlig, rikblommande sort. En annan sort som inte är lika vanlig är 'Phico'. Zon 4.

Guldschersmin Philadelphus coronarius 'Aureus' är en gulbladig variant av doftschersmin. Bladens färg är extra limegul tidigt på säsongen och blir ett vackert blickfång. Senare under sommaren mörknar bladen något.

Blommorna ser ut som hos doftschersminen, med samma intensiva doft. Zon 4.

Småblommig schersmin Philadelphus Lemoinei-gruppen är mer svagväxande sorter, cirka 1,5 meter höga, och passar bättre i en liten trädgård än doftschersminen. En småblommig schersmin med ljuvlig doft är

smultronschersmin 'Mont Blanc', zon 5. Den får massor av enkla, vita blommor med en förförisk, smultronlik doft. En annan är 'Avalanche', zon 3. Sorten 'Silberregen' (bild 3) är vanligare i Danmark och söderut i Europa, zon 3.

Gordonschersmin Philadelphus lewisii är en storvuxen art som har odlats i Norden sedan 1800-talet och har sitt ursprung i sydvästra Kanada och nordvästra USA. Den mest kända sorten är Norrlandsschersmin P. lewisii 'Waterton', zon 7, men det man har vunnit i härdighet har förlorats i doft. Den är inte lika starkväxande som andra arter och sorter.

Brokschersmin Philadelphus Purpureo-maculatus-gruppen får väldoftande, vita blommor med en dekorativ, vinröd ton längst in, runt ståndarknapparnas bas. Man känner också igen den på att kronbladen har en något fransig kant. En vacker sort med stora blommor är 'Belle Etoile'. Brokschersminen blir lägre än doftschersminen, bara 1 - 1,5 meter hög. Zon 3.

Kameliaschersmin Philadelphus Virginalis-gruppen får enkla eller fyllda blommor med rent vita kronblad. Doften är i regel svag. Kameliaschersminen togs fram någon gång i början av 1900-talet och är en korsning av olika schersminarter. Busken kan bli 2 - 3 meter hög. Zon 4. Den fyllda sorten 'Snowbelle' är en elegant kanadensisk kameliaschersmin med vita och aningen nickande blommor med svag doft. Blommorna sitter samlade i knippen på sirliga grenar. Busken har ett lågt, kompakt växtsätt, ungefär 1,3 meter hög och 1,8 meter bred. Zon 5.

FOTO: Tine Edinger, Susanna Rosén, Anna G Tufvesson