Marit Danielsson: Hjälp – nu vet folk!

Hjälp – nu vet folk!

DET ÄR MED VISS BÄVAN man som chefredaktör för en trädgårdstidning närmar sig våren. Ni kan ju tänka er vad folk förväntar sig av ens trädgård! I svaga stunder kan jag ängslas över vad ordentligt folk i bygden säger:

 – Har du hört att hon är chefredaktör för Allt om Trädgård?

 – Hon som bor där i korsningen? Du skojar?

 – Nej, det är sant.

 – Men hallå, du menar där i korsningen, där de har ogräs i krukorna vid infarten? Där det är oklippt, där älgarna brukar ligga?

SÅ KAN DET NOG LÅTA. Hjälp! Och tänk om nån främmande nu inbillar sig att jag har värsta praktträdgården och glatt stegar in på gården – sånt händer på landet – för att ”hälsa på chefredaktören och få idéer”. Jesus. Vad har jag för vettigt försvar? Kan jag ge en hållbar förklaring till att det mest påtagliga tecknet på liv inte är känsligt designade rabatter utan en sprucken hink med grodyngel under fjolårets humletrassel. Vad säger jag? Kanske:

 – Nej, här finns inget att se. Jag jobbar ju med tidning. Inte med trädgård – då vore jag ju trädgårdsmästare haha! Jag jobbar med tidning jag!

SKULLE DET FUNKA..? Nja. Kanske måste jag spela mer på känslor?Tvinga fram medlidande? Kanske så här:

 Jag ser på besökaren som förvirrad betraktar kaoset. Jag fångar besökarens blick, ser ner i backen, tittar sen dröjande upp och låter blicken sorgset vingla iväg bort över björkslyn:

 – Du förstår så här efter separationen har det varit lite jobbigt. Vi har sagt att vi ska ha hand om trädgården varannan vecka men vi har inte riktigt kommit igång än. Ja, du förstår, det är svårt... Kanske de då lommar iväg? Otäcka hjärnspöken sånt. Hu! Men det blir nog som vanligt: Mina snälla grannar slår sig ner en stund, ser sig omkring och mumlar att

 – Ja du Marit, det är skönt att se att du inte heller hinner med...Och jag nickar och ler. Japp... Man fårvara nöjd att ens försummade trädgård kan glädja andra såpass!