Marit Danielsson: Hippie happy

Hippie happy

När jag blev trädgårdsbiten kunde jag omöjligt tänka mig att odla ringblommor. Pinsamt att erkänna. Men jag tyckte de var fula, de gav mig tant-associationer. Trädgårdsgalen var jag likväl och min kompis smittades. Hon sådde ringblommor och frågade vad jag tyckte. ”Nja, inte riktigt min grej”, sa jag dröjande och menade ”Aldrig i livet!”. Ett par år senare hade jag börjat så ringblommor. Min smak hade alltså ändrats, ringblommorna hade för mig då laddats med nya associationer och var inte tantiga längre, de hörde hemma i kryddträdgården   ... På den tiden gillade jag heller inte rosor – har ni hört så dumt!? Men jag minns hur jag tänkte, jag såg rosor som översockrade, insmickrande och kvalmiga.

Det där tänker jag på när jag ser på saker jag tycker är fula. När jag med tveksamhet ser på ölandstok och bergenia – som jag inte tycker om. Det är nästan så att hur fult man än tycker att något är, så får man vara beredd på att ändra sig. För i den mån man fortsätter att utvecklas så kommer saker att byta sammanhang och man ser dem med nya ögon. Och jo, eftersom jag nu har på mig en svart-orange nylonkjol och mössa inomhus, ja då lär det mesta kunna hända   ...

För en chefredaktör är det givetvis skräcken – att inte fatta när det är dags för ett nytt varv! Tänk om alla älskar bergenia, men jag förkastar den! Ett intressant exempel på hur saker tar nya varv har vi sett här i tidningen: vi använder ibland rubriker med gammaldags snirklig skrivstil. Den upplever många lite äldre personer som gammalmodig. Yngredäremot tycker att den är superfräsch! Den snirkliga stilen har nu också stulits till de unga tjejmagasinen (till vår Art Directors förtret). Den har alltså gått varvet runt.

Så trender kommer och går. Skulle jag göra verklighet av det mitt hjärta bultar för precis nu, då skulle jag leva hippieliv och sjunga om love, peace and understanding i en flower power-trädgård, med stora, hippielyckliga blommor.  Vad i hela friden...? Ja, det undrar jag med. Men det är något skönt med tanken. Till mitt försvar får jag säga att man inte levde hippieliv i Malung där jag kommer ifrån. Där jagade man älg, sydde skinnhandskar och kokade lingonsylt, punkt slut. Så jag har liksom hippielivet ogjort....

Nå, man får vara ödmjuk. Förr eller senare har jag en bergenia på hedersplats. Som jag ömt pysslar om. Med pudelpermanent. I stentvättade jeans. Nynnande på en re-make av Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Hjälp! Men när jag tänker närmare på det – det kan verkligen hända...!

Redaktionen fuskar!

Här stack man näsan i ett getingbo! Jag frågade efter allas bästa fusk, och gud så det fuskas! Och de värsta fusken är ju debästa, så inte ska jag undanhålla er dem!

Anna Lagerman, layoutare

Härligt doftande pioner. Eller kanske inte ett dugg doftande trots allt...

Jag har jättefina, blomstrande krukor på loftgången. Får hemskt mycket beröm för dem. Det är bara det att ALLT kanske inte är äkta. Som tulpanerna och pionerna av tyg. Men den som inget vet   ...

Aylin Akkoç Ågren, layoutare

Jag gillar att smycka entrén med meterhöga, smala krukor. Men inget sticker ju upp i så höga krukor, så jag lägger en plankbit ett par decimeter ner, så ser det genast mycket frodigare ut.

Anna G Tufvesson, redigerare

Perioder när trädgården är glåmig skapar jag blickfång av prydnader som jag hänger i träden: ljus-

lyktor, mobiler och annat. Då blir det liv och man tycker att det är fint ändå.

Magnus Hagstedt, bild- & webbredaktör

Buxbomsbollen (av plast, från Åhléns!) är garanterat vintergrön i sin järnurna, men också snygg, grön och rund hela sommaren.  (Den ska dock kanske helst ses på avstånd för att inte reta puristerna...)