Marit Danielsson: Den här tiden på året
KRÖNIKA: Den här tiden på året slänger jag långa blickar på kommungubbarna. Inte på gubbarna i sig kanske, men om de är ute och beskär så packar jag på mig stora fång av kvistar och släpar hem dem i hopp om grönska i fönstret. När löv och blom spricker ut är jag lycklig – det blir liv, trädgård, vackert!
DEN HÄR TIDEN PÅ ÅRET slänger jag långa blickar på kommungubbarna. Inte på gubbarna i sig kanske, men om de är ute och beskär så packar jag på mig stora fång av kvistar och släpar hem dem i hopp om grönska i fönstret. När löv och blom spricker ut är jag lycklig – det blir liv, trädgård, vackert! Det som aldrig får hända igen är dock följande: Förra våren tog jag in en rejäl kvast med häggkvistar. Snart slog bladen ut, jag var salig – bortskämd är man inte i vårvintern. Jag lät dem stå kvar, bytte inte vatten och slutade nog till slut att se dem. Så en dag satt jag i fåtöljen, tänkte att det var dags att slänga grenarna för det hela såg skräpigt ut. Härifrån minns jag allt i slow motion:
JAG GÅR MOT FÖNSTRET. STRÄCKER FRAM HANDEN mot vasen. Fryser till is. Jag ser men vill inte se – jo! Jag gallskriker, barnen kommer springande – skräckslaget storögda med vilt gapande munnar. De stirrar på mig. Jag stirrar på dem. Jag pekar på vasen. De går fram och ser: kvistarna är översållade av larver som klänger och vrider sig lite oroligt på grenarna, som om de fattat att de är påkomna.
JAG FICK – SOM NI FÖRSTÅTT – NÅGOT SLAGS stenåldersreaktion här, jag är inte rädd för larver generellt; en enda fobi har jag, det är såna här nattfjärilar, de där grå som verkar så ointelligenta och liksom plötsligt bara ramlar åt sidan in i stearinljuset eller rakt i ansiktet på en. Så även om jag inte har larv-fobi så är det så här: jag blir galet rädd när jag överraskas av kryp som är där de inte ska vara. Och de här skulle inte vara i mitt fönster! Så jag skrek. Och ropade att barnen måste ta hand om det här. De såg på varandra. Och tänk att jag anade redan av deras miner att de inte var av rätta virket. Jag övergav det goda moderskapet och skrek: Ta bort det! De försökte se bekymrade ut. Jag insåg med skräck att de inte förstod allvaret. Hämta grannen! ropade jag. Hämta grannen!
BARNEN LOSSNADE FRÅN GOLVET. Knäande av tillbakahållet skratt tog de sig ut i trappuppgången. Efter en stund kom en kostymklädd herre i strumplästen in, med kaksmulor i mungipan typ, förmodligen avbruten i middagskaffet. Han åtog sig tveksamt uppdraget, fick ner eländet i en sopsäck och ut gud-vet-vart. Han bedömde mig som obalanserad, det såg jag. Det bekom mig inte, bara larverna försvann.
Med detta vill jag säga: håll ögonen på kvistarna och kasta ut dem när det vackra är över. Annars kan du få ett gäng larver som dinglar i kvistarna. Och vågar man tänka vidare? Vad hade de där små larverna blivit om de fått vara i fred? Jo, säkert just sådana där små grå fjärilar som en vacker dag hade lyft i hundratal och plötsligt tippat rätt ner i ansiktet på en! Fy! säger jag. Fy!
