Marit Danielsson: Åååh! Nu är det nu!

Åååh! Nu är det nu!

Det är ännu inte läge att plantera hos mig, och jag vill liksom göra mer än jorden är redo för här i Dalarna. Synd eftersom det är nu jag har tid. Så jag irrar mest, vår-yr. Försöker hitta på viktiga sysslor och snart går det riktigt bra, tycker jag. Jag lyfter ut en trasig stol som krassekrukan ska stå på, får syn på sågen, greppar den och springer mellan träden tills jag hittar en gren på rönnen som absolut måste bort. Sådär. Mera? Jo! Skottkärran måste ur ladan. Fixat! Jag går på den klafsblöta gräsmattan och tycker att jag borde gå in bland björkarna i hagen. Bara för att. Där är det skuggigare och på sina ställen luktar det surt av gammal snö. Jag trasslar mig ut mot vägen, oj, så torrt och fint! Asfalten har inte en enda snöfläck kvar. Vid diket har det grå, långa gammelgräset torkat och ser så mjukt och fint ut.

 Jag byter några ord med grannarna, de har också hittat redskap att hålla i handen. Jag går innanför grinden igen och får syn på en självsådd bladrosett av fingerborgsblomma. Ha! Den måste flyttas till säkrare ort. Nu! Jag hämtar lillspaden, skär en decimeterdjup cirkel runt plantan, bänder till och balanserar iväg jordklumpen på spaden (ingen sport annars) mot rabatten och gräver ner plantan i den klibbiga jorden. Jamen sådär ja! Nu är säsongen igång på allvar!

 Inser att jag kanske har fingerborgsfrön kvar som jag kan chansa på att kasta ut, hittar flera påsar i lådan med allt möjligt som jag strör ut invid väggen. En påse rucola blir kvar. Grönsakslandet! Jag hämtar skyffeljärnet och kör några tag där. Alltför klibbig jord men ändå. Hämtar den gröna bänken i boden, kånkar frustande ut den och placerar den vid landet. Grönsakerna växer bättre med publik, jag tror det.

 Jag springer in igen, ytterdörren får stå på glänt medan jag gör en kopp kaffe och en hårdmacka med ost. Och så ut på trappen med kaffe och smörgås. 

 Fåglarna kvittrar. 

 Det är eftermiddag, dagen har snart gått. 

 Jag vill göra mera. Jag vill inte gå in. 

 Hur kan det komma sig att det finns människor som inte förstår vitsen med trädgårdsliv?

Vitsippor, hurra! Plötsligt står hela gänget där och ser pigga och glada ut.

Krypande kärlek!

Jag bad medarbetarna säga vilka kryp de gillar bäst. Man får acceptera att ibland är kärlekens vägar outgrundliga ...

Jordlöpare är så fina. De äter alla kryp utom mördarsniglar. Man kan lätt tro att de är skadedjur, men icke.

 André Strömqvist, expert i Handboken i Allt om Trädgård.

Blomflugan såklart. Förra året invaderades Österlen av en miljard randiga sådana. Folk blev som galna. Bladlössen med. De var chanslösa. Jag var nöjd men inte min son som en dag utbrast: ”Kan dom aldrig ge sig, dom kan ju inte ens stickas!”, och så kom det: ”dom där biwannabeena”. 

 Peter Englander, trädgårdsdesigner.

Den tunga rultiga humlan gör mig alltid glad. Speciellt när den landar i en äppelblomma, det är tider det!

 Karin Janrik, Trädgårdsdoktorn i Allt om Trädgård.

Nyckelpigor gillar jag mest. De brukar vara de första att vakna på våren – dessutom käkar de bladlöss hela sommaren!

 Eva Robild, trädgårdsförfattare.

Finns det något vackrare än fjärilar som suger nektar ur lavendel?

Jag kan även bli fascinerad av skalbaggar. Här är en riktigt snygg en! 

 Peter Carlsson, fotograf.