Marit Danielsson: Den långe mannens miss
KRÖNIKA: Sätter mig på stubben och pustar, jag har just släpat iväg liket efter ett äppelträd som tyckte att minus 30 i vintras var att ta i. Jag har full förståelse. Jag får plantera nytt och hurra för dem som härdade ut.
Den långe mannens miss
Jag hörde förresten på tunnelbanan i stan häromdagen ett par som diskuterade träd. Det verkade som om de precis hade klarat av ett husköp. De var i 40-årsåldern, mannen var en lång, mager, energisk typ med hastiga rörelser, en lektor på speed, typ. Kvinnan var mildare, mer bibliotekariesorten och inte på speed. Nå, de verkade nöjda med sitt husköp och gladde sig åt allt, bortsett från att det saknades träd på tomten. Det tyckte de var lite tråkigt, att det var platt. Att inte ha fruktträd, för framför allt sådana ville de gärna ha. Men så blev de överens. De bestämde sig gemensamt. Vet ni vad de bestämde? Jo, att inte plantera några träd.
Ni undrar nu kanske över logiken? Jag citerar: ”Det tar så fruktansvärt lång tid tills det blir nåt ändå”.
Ja men se där. Så kan man tänka ja. Man planterar inte ett träd för att det tar sån tid tills det växer upp. Hmm… En skum tanke ändå väl? Samtidigt är den förståeligt på sitt vis, man har snuddat vid den. Men ändå, det är ju ett av tillvarons sämre beslut, när man, som det här paret, ändå hade önskat att det fanns träd.
För kan man alls föreställa sig att denne långe man, när fem eller tio år har gått, energiskt kliver ut på trappen på morgonen, och skådar ut över sin platta tomt med full insyn och inte en pinne upp i luften, kan vi se framför oss hur han då med värme och innerlighet tänker att ”Jaaa, det var då verkligen bra att vi inte planterade några träd när vi flyttade in! Bra, mycket bra!”.
Näppeligen. Icke. Man får vara gudaglad att tillräckligt många inte tänker så, annars vore det trädlöst i bygderna.
För tiden går obönhörligen. Ett år, två år, fem år, tio år. Med facit i hand: är jag glad eller inte glad över att jag för tio år sedan satte det där äppelträdet? Glad eller inte glad åt klätterrosen och syrenen?
Mycket i tillvaron kan man fixa på uppstuds. Men inte eftermiddagskaffe i äppelträdets skugga om man inte har planterat trädet. Inte rosendoft som välkomnar vid grinden. Drömmarna måste planteras nu, de kommer med all säkerhet inte att slå in annars …
Så den dag du saknar ett träd, skynda dig. Låt inget hindra dig. Spring genast och köp. Gräv fort som tusan. Tveka inte, bara gör.
Den långe mannen kommer aldrig att få fika så här mysigt. Snyft.
Så det så!
Det finns många härliga förnumstigheter i det gröna. Man ska inte tro på allt dock. Låt mig klargöra vilka talesätt som är sanna och falska.
Som man sår får man skörda.
FALSKT. Stämmer inte alltid. Även om jag sår petnoga kan det vara pippifåglar där och picka upp fröna.
Liten tuva välter ofta stort lass.
SANT. Det händer på midsommarafton att jag snubblar över nån riktigt liten tuva när jag går hem från bystugan.
I skördetid kan även en fattig råtta hålla sig med fem hustrur.
SANT. Låter i alla fall rimligt. (Funderar ännu på hur man bäst kan dra nytta av detta.)
Gardens are not made by singing ”oh, how beautiful”, sitting in the shade.
FALSKT. Det finns otaliga exempel där många sitter och lallar liknande medan andra (kan vara jag) sliter hund. Bittert, men så kan det faktiskt gå till!
Grannens gräs är alltid grönare.
SANT. Säger barnen i alla fall. Jag vill inte höra på det örat. Jag är mentalt färgblind och trivs med det.
Mejla mig gärna dina förnumstigheter, sanna eller falska!
