Marit Danielsson: Den blomstertid har kommit

Nej, än har jag inte vant mig vid att allt det gröna doftar så mycket, att det blir så skönt varmt invid husväggen på morgonen, och att de kalla stråken av syrendoft i skuggan är så ljuvliga. Nyligen utsläppt storstadsbo. Precis i förändringen. I klivet från ett läge till ett annat, mitt i den stora skillnaden, just där är livskänslan som starkast.

NU KAN JAG GRÄVA SENT SENT om kvällarna, gå upp tidig morgon och andas in den svala luften, få dagg på springskorna och känna dofterna. Och jag ser det också på barnen. Mina bleka, långa pojkar som kisar i solskenet när de kliver ut på gräsmattan. Lägger sig på filten och bråkar och slåss en stund innan de cyklar iväg på landsvägen, framåtlutade, på tok för snabbt, för frihet tycks kräva ganska hög fart. Och jag förstår att de ännu lägger märke till de ljumma vindarna mot ansiktet och att de gläds åt att benen faktiskt kunde trampa så himla fort.

JAG SITTER UNDER ÄPPELTRÄDETS KRONA och begrundar. Hur ska jag behålla den här känslan? Så att jag inte bara vänjer mig. Så att jag också om några veckor hör fåglarna och blir lycklig. Fortsätter att känna dofterna och bli tacksam? Det är det där de kloka har förstått. Att inte vänja sig, att ständigt se det härliga som finns.

I förändringen känns livet som mest. Antingen ändras något till det bättre och då, innan vi vant oss, känner vi starkast lycka. Eller när något fruktansvärt händer – innan vi accepterat och vant oss, då är sorgen som starkast. Sedan återgår livet sakta mot något slags balans; det är en välsignad nödvändighet när det gäller sorgen. Men när det gäller lyckan?

MAN KAN BÖRJA I DET LILLA. Det är sommar nu – vänj dig inte vid det. Kanske är det på så vis vi kan göra mest rättvisa åt allt det vackra vi fått.

Dra åt Tjotahejti!

Ont krut förgås inte så lätt. Eller vad är det som inte förgås..? Läs språkspalten!

Idag öppnar vi den gröna språklådan. Här är några uttryck som du kan besserwissra grannen med.

Lägga rabarber på...

Har du någonsin sett någon lägga rabarber på nåt? Nej just det. Frasens ursprung är ”lägga embargo på”. Sedan blev ”embargo” i folkmun ”rabarber”.

Fikonspråk. Vad då fikon?

Fikonspråk kallas sådant fackspråk som de flesta inte förstår. Ordets ursprung är dock ett hemligspråk (ungefär som rövarspråk) där stavelserna i ”fikon” bröts loss. Man satte fi- före ordet som ska förvrängas och -kon efter.

Ordet fimp är ett äkta fikon-ord, där ursprunget är ”stump”, som på fikonspråk blev ”fimp stukon”. Som rationalserades till ”fimp”.

Ont krut förgås inte så lätt...

Vad har då det med trädgård att göra? Jo, ursprunget är tyskans ”Unkraut vergeht nicht”. Och ordet unkraut betyder ogräs. Innebörden är ungefär att ”elakt folk kommer alltid att finnas”. Nog är det så. Liksom ogräs då...

PS/ När man blir förbannanad på nämnda ogräs kan man ju be det dra åt tjotahejti. Och då kan det vara kul att veta att det man egentligen gjorde var att på engelska be det dra ”to Tahiti”. To-tahiti. Totahiti. Tjotahejti. DS.