Marit Danielsson: Barn och dyra blommor
KRÖNIKA: MIN NIOÅRIGE SON kände sig rik av ihopsamlad veckopeng och hade ett skov av mamma-kärlek. Han ville att vi skulle gå på Vivo ihop, han skulle köpa en present till mig, sa han.
Barn och dyra blommor
MIN NIOÅRIGE SON kände sig rik av ihopsamlad veckopeng och hade ett skov av mamma-kärlek. Han ville att vi skulle gå på Vivo ihop, han skulle köpa en present till mig, sa han.Dagarna gick och det blev inte av, men sen kom tillfället. Sparade slantar i hans ficka, hans lilla hand i min och bestämda steg vid min sida. Utanför affären stannade han. ”Du får inte gå med in”, plirar han. Ok, säger jag och ser honom försvinna rakryggad in i butiken. Det dröjer. Jag blir nästan orolig. Så kommer han.
HAN HAR INGEN PÅSE, inget i handen. Han går med raska steg fram till mig, ansiktet avslöjar inget. ”Gick det bra?” frågar jag. Hans ansikte blir några nyanser rödare. Läpparna ihopbitna och så tränger tårarna fram i ögonen. ”Pengarna räckte inte”, säger han och så kommer gråten, men han samlar sig snabbt, noga med sin värdighet. Och jag nästan dör, för jag står inte ut med att han ska behöva känna den besvikelsen. ”Men söta, vad tänkte du köpa då?” Historien rullas upp. Han hade valt ut den finaste buketten. Ställt sig i kö och kommit fram till kassörskan. Lagt upp buketten. Men när han räckte fram sina slantar som en stor kille räckte inte pengarna. Inte på långa vägar. Så då fick parveln inför allas blickar ta buketten och gå tillbaka med den. Och så ut till mig. Utan blommor. Utan gåva.
JAG TRÖSTADE FÖRTVIVLAT: ”Förbaskat då! Att blommor har blivit så dyrt! Usch!” Fick motstå impulsen att direkt gå in och köpa buketten. Men det skulle också bli fel. Då blev det inte hans gåva till mig, det han planerat i veckor. Sida vid sida gick vi för att uträtta våra ärenden. Jag tänkte: skulle jag köpa buketten ändå, eller få honom att glömma med en glass eller leksak? Eller låta det värka ut? Och medan jag grubblade blev det ändå så att tio minuter senare tog killen hoppsa-steg igen.
Händelsen satt länge kvar, inte för lill-killen, men för mig. Och jag lärde mig tre saker. 1: Att man så starkt lever sig in i barnens besvikelse att man till slut inte vet om det är man själv eller de som inte står ut. Och kanske alltför ofta berövar dem den viktiga erfarenheten att en besvikelse går över av sig själv. 2: Att ett av de talesätt jag ogillar, ”Det är tanken som räknas” (jag håller inte med, det är gärningen som räknas) ändå stämde här, för hans bukett räknas. Och 3: Det är faktiskt bedrövligt – att det ska vara så dyrt med buketter!
